Men jag kunde inte säga något till honom, ville inte säga något. Ville inte ens titta på honom. För jag såg att all hans koncentration behövdes till att ta sig framåt! Av egen erfarenhet, vet jag att för någon som ser på, kan det se mycket "värre" och "farligare" ut än vad det egentligen är. Som jag hoppades att det skulle gå bra för honom. Om och om igen tänkte jag, snälla snälla ramla inte för guds skull. Kom igen nu! Du måste fixa den här biten. Jag hade andan i halsen, vågade knappt andas. Då minsta lilla vindpust kanske skulle göra att han föll. Jag har aldrig sett någon som tar sig fram så ansträngande och så ostabilt och vingligt som han gjorde. Mina egna steg kändes då plötsligt så lätta och okomplicerade...
-----------------------------------------
Någon annan som inte varit i en liknande situation själv, hade säkert reagerat annorlunda på hans osäkra steg framåt. Någon hade säkert frågat vad han varit med om eller om han kanske rentav var född så här. Någon hade kanske tittat lite för länge och för mycket medlidsamt på honom, bedömt honom som ett offer och sagt till honom, att det där ser inte bra ut. Ja, som om man inte själv vet om sina begränsningar?!
En mycket direkt och personlig fråga, en bedömning, en blick eller ett antaganden från en helt okänd person på gatan kan såra mycket om inte psyket är tillräckligt starkt. Och att man sekunden innan känt sig duktig och stark med mycket självförtroende, är som bortblåst då. För ingen vill väl bli uppmärksammad bara för att man går illa, eller för den delen bli påmind om sina begränsningar eller vilken otur man har/haft?! För uppmärksammad blir man om man befinner sig i en sån situation, det vet jag, och många gånger på det sett man inte själv vill. Bara för att någon kommer på kryckor och kanske går annorlunda, verkar det nästan som vem som helst kan bryta isen, och ha rätt att börja intervjua personen i fråga.
För den delen är inte frågor och funderingar tabu. Men ibland undrar jag om det inte bara är av ren nyfikenhet och inte av omtänksamhet som okända människor kommer fram och frågar. Eller förresten det känns nästan med detsamma om det är så eller inte. Så varför ska just ett par kryckor dra till sig uppmärksamheten? Och när personer som annars inte pratar med någon, plötsligt tar mod till sig när de ser någon med kryckor, så måste det nästan ge någon speciell signal. Jag tror att kryckorna skyltar om ett försvarslöst tillstånd. Jag som har kryckor ses då inte som någon konkurrent för andra. Därför tror jag att att ett visst mod infinner sig hos människor runtomkring. Kryckorna påminner liksom om vår mänskliga sårbarhet.
Kryckorna är många sammanhang en riktig isbrytare. Ofta är det positivt, men ibland är det också ofrivillig uppmärksamhet som kryckorna för med sig...
-----------------------------------
Ibland har jag haft lust att dela ut flygblad där hela min sjukdomshistoria står. Just bara för att slippa bli stoppad. En klapp på axeln eller ett vänligt ord, i.st. för de här direkta frågorna, kan man komma långt med, ja om inte längre! Och ofta är det just dessa människor som man väljer att berätta mer för. För det är inte alltid som man har så stor lust att minnas tillbaka och därmed dra upp allt för typ hundrade gången. Nu ska jag tillägga att jag går ganska okej nu, är relativt smidig och kan faktiskt göra rätt mycket med hjälp av kryckorna. Frågorna och blickarna är därför inte lika många nu, som de var för några år sedan...
Men när jag såg den här killen idag, högg det i mitt hjärta och mina ögon fylldes med tårar. Jag blev påmind om att allt inte är så självklart som vi ibland kanske tror. Att bara ett steg framåt för någon, kan kräva en sån stor prestation, viljestyrka och kanske oförståeligt mod, ger en verkligen perspektiv på livet! Jag har ju själv fått känna på hur kroppen kan svika en gång på gång, och jag blev därmed påmind om mina egna besvikelser och hur tungt bara ett litet steg kan kännas. Men också glädjen över att kunna ta ett steg i rätt riktning, och trots alla besvikelser och fysiska begränsningar, så finns det också mycket att vara glad och tacksam för!
-----------------------------------
Kanske har den här killen alltid fått kämpa hårt för att ta sig fram. Kanske var det här ett stort framsteg för honom, ja att kunna gå den här lilla biten endast med hjälp av kryckorna. Kanske var den här biten, hans känsla av självständighet och frihet. Jag ville inte vara den som tog ifrån honom det idag, rentav förstöra det för honom. Taxichauffören lastade ut rullstolen som ställdes i trappuppgången. Att jorden snurrar olika för oss alla, och därmed ger oss olika förutsättningar i livet, är det enda som vi vet helt säkert...
Kram från mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar